Varför valde jag detta namn till min blogg?

Svar: Jo för att just nu, precis just nu i skrivande stund känner jag mig som Rapunzel i filmen Trassel. En flicka som sitter instäng i sitt "hem" och är nyfiken på hur världen utanför är, hur de är att beskåda de vackra gräset, folket och strävar efter att finna de där "ljuset" (lyktorna)... 

Att vara stark i dagens samhälle är ganska svårt. 

Där människor lever på någon slags elakhet som inte går att beskrivas, de är otroligt hur personer idag ska vara elak emot varandra. 

Alla älskar inte alla men för de behöver man absolut inte fara runt med osanning, skapa bråk, kränka andra osv.

Det är bara att acceptera att alla är vi olika och alla går inte ihop med alla. 

Vänner kan man välja om jag förstår de rätt?

Vänner är faktiskt riktiga vänner, dem kan du inte ha pratat med på flera månader eller kanske bara skickat ett sms på någon månad men du vet att samma starka vänskap finns där ändå den dagen man ses eller kanske behöver stöd. 

Vänskap som verkligen betyder något, den tar man vara på!!! 

Tillbaka till Rapunzel....

Rapunzel är en väldigt ensam flicka som får besök av sin "mamma" då och då. Det är den ända kontakten hon har en längre tid. 

Jag känner mig nästan som henne, känner mig otroligt ensam och svag. Jag var en gång i tiden väldigt stark person. Men idag är jag stark nog till att erkänna för omvärlden att jag är otroligt svag. Positivt eller negativt? Ja de är ju frågan.... För många männsikor som jag placerar i den kategori jag nyss pratat om dvs "elaka" så är de nog väldigt bra att jag är svag idag, en svaghet inom mig som får dessa individer att sakta men säkert bryta ner mig mer och mer stegvis genom deras sätt att vara. Jag menar de "små" sakerna hade jag nog inte tagit så hårt om jag inte redan var så långt nere i denna kamp jag dag för dag får leva med. Dessa tårar jag ständigt torkar då jag sitter i min ensamhet och låter allting komma ut. Men de jag inte förstår är hur man kan gråta så otroliga mängder som jag gör. Kan man inte gråta ur sig allting och sedan ska de vara bra? Nej! Såren inom dig kommer sitta kvar länge om inte för alltid till och med. 

Dagarna passerar och man går ut med en "mask" man försöker le och vara glad och dölja sina känslor som egentligen infinner sig i kroppen. Känslorna som får dig att bara vilja trycka på en knapp och försvinna för alltid, försvinna från denna kamp, sorg, smärta, dessa sparkar, oro, sömnlösa nätter, spelet du spelar inför folk för att slippa fråga "hur mår du", lögnerna som du drar för att skydda dig själv för att slippa prata om ditt liv och hur du mår dvs svaret på frågan "hur mår du" blir alltid: "Jo tack jag mår bra!"...Vilken otrolig lögn man dra en sådan gång. Varför är man så elak emot sig själv? Man är rädd för att öppna sig, rädd för att visa att man mår dåligt, rädd för att andra ska tro att de är ett rent påhitt för att man ska få uppmärksamhet osv osv osv... Ja hela världen kretsar kring att man alltid ska vara STARK.... ensam är stark sägs det, men så är de verkligen inte...ensam är väldigt svag ibland. Blir jag stark av att sitta och se film själv, blir jag stark över att laga mat och äta själv, blir jag staark över att sova ensam, blir jag stark över att aldrig få närhet och känna mig uppskattad, blir jag stark över att ingen tröstar mig när jag är ledsen, blir jag stark över att känna mig ensam?? Nej! Jag får styrka genom kramar, jag får styrka genom att mina vänner (som är äkta) ger mig råd och finns vid min sida en sommarkväll, jag får styrka genom att veta att jag är omtyckt av någon, jag får styrka genom att äta en god middag tillsammans med en fin karl eller en god vän.....Alla behöver kärlek på något vis! 

Jag  är vuxen nog till att veta att jag inte bör sitta och deppa ihop , men även en vuxen person kan må dåligt. Det är ingenting vi vill, de är ingenting vi styr och de är ingenting som vi lätt tar oss ifrån. Det är en process man måste arbeta med, den precossen kan ta en låååång tid av ditt liv, kräva otroligt mycket energi och man kan behöva många herrans kramar och kärlek och stöd under den tiden också.... 

Vart finns ni mina vänner????

*Avslutar där och återkommer*